oompi

12/11-2011 Vår finaste ängel.
Idag är det en mycket tung dag, många tårar ska fällas i detta tomrum som vår
älskade mamma har lämnat efter sig. Saknaden är enorm, tårarna är extremt många.
Minnena finns med oss alla som ett fint minne blott.
Om jag kände min mamma rätt så hade hon en god humor och hade inte velat se oss såhär ledsna, hon vill vi ska ha glada minnen av henne som vi kan le till, men då ställer jag mig frågan hur i hela
friden ska man orka le mitt i denna obalans och misär som man är i. När man förlorat sin mamma,¨
min bästa vän, en mormor, världens finaste människa...Tårarna rinner konstant och hela tiden dyker VARFÖR frågan upp. Som ingen kan svara på. Det är fan inte rättvist mamma. Jag fick bara 25år med min älskade mamma. Du som var så glad att du snart skulle börja jobba igen
Och nästa dag är du död, FY FAAAAAAN jag kan inte beskriva smärtan och du var den starkaste
människan jag träffat, trots alla motgångar så ställde du dig upp igen. Inget kunde bryta ner dig, Trodde jag.. Tills jag förstod att du inte orkade ställa dig upp igen.. Denna hemska sjukdom tog min mamma ifrån mig. Hon hade nu förlorat kampen mot Cansern. Den 12 November 2011 så har Ulla, Min finaste mamma lämnat oss med en svårarbetad sorg. Men i framtiden låt oss då kunna samlas och prata om henne i glada och fina minne, för de skulle hon uppskatta så mycket att vi faktiskt nån gång måste kunna skratta åt hennes sjuka humor. Hon finns med oss och är vår änglavakt.
Det gör bara så ont att allting gick så fort och att hon inte berättade något för oss, eventuellt för att inte göra oss närmaste oroliga. Nej som denna envisa lilla Ulla hon alltid varit kämpade hon mot sjukdomen helt ensam..Kanske hade ett farväl gjort allting lättare?? Inte vet jag och kommer aldrig heller få veta..Nu önskar jag min mamma den frid hon så väl behövde. Nu slipper hon lidandet.
Din "snutta" Veronica, Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

_____________________

När min mamma dog, så trodde jag att jag också skulle gå under totalt. Att jag skulle knarka ihjäl mig. Myndigheter och närstående var så oroliga för dom var säkra på att jag också skulle lämna denna världen i en överdos. Och självklart dog en del av mig den dagen då jag förlorade min bästa vän, min mamma har alltid varit min bästa vän, även många gånger min största ovän för att hon brytt sig för mycket, men det har man ju förstått i efterhand, varför.. Men jag är säker på att min mamma räddade livet på mig och tog mig i handen och hjälpte mig på traven upp igen...Idag mår jag riktigt bra och har metadon så på sätt och vis blev  det min räddning, idag mår jag bättre med mig själv än jag någonsin har gjort...