oompi

Jag älskar att älska, men ibland gör det så jävla ont. Det är så svårt att lära sig att man inte får det man vill ha,
det är kanske bättre att leka med elden och bränna sin hand, att älska och förlora än att inte ha älskat alls...
Man kallar det kärlek inte vet vad jag det är, jag upplevde det en gång (tror jag).. Kunde inte sova för alla tanka gick åt min älskade då, som jag sedan förlorade i en överdos. Det pirrade i magen så fort någon pratade om honom eller så fort jag skulle träffa honom, jag bytade kläder tyå tjugo gånger innan jag bestämde mig vad jag skulle ha på mig när vi skulle träffas, jag ville ju alltid vara den finaste han visste och självklart den finaste han såg.... Så fort han tittade på mig så kunde jag inte sluta le...Jag minns första gången jag såg honom, jag blev totalt såld direkt åh jag visste att jag hade träffat världens charmigaste kille, tro mig han var den killen som fick alla människor att le, han fick fick dig alltid att känna dig som den speciellaste tjejen i hans närvaro. Hur dåligt du än mådde så fick han dig alltid att skratta, han fick dig att skratta med mening, så fort jag var med honom så log jag för glatta livet....Han var och är magisk, fast han inte längre finns i livet så ÄR HAN OCH FÖRBLIR MAGISK, Jag kommer aldrig älska någon kille som jag älskar honom...... Inte på den höjden, inte ens i närheten av den nivån. Jag blottade hela själen för honom... Men sen blev jag otroligt sårad enormt många gånger också på grund av hans heroin missbruk som sedan tog hans liv... Jag vet idag att han inte menade att såra mig. För jag vet själv att när du är aktiv heronist så gör du verkligen allt som står i din makt för att få pengar till din nästa dos..Många säger att kärleken till heroinet är starkare än någon annan kärlek, jag har sagt det själv MEN jag vet att vår kärlek var starkare..Jag är själv drogfri idag och har varit ren från heroinet ett bra tag nu tack vare metadonet som jag har på laglig väg. Det blev min  räddning..