oompi

Att Vara Stark

Att vara stark är inte
Att aldrig falla
Att alltid veta
Att alltid kunna

Att vara stark är inte
Att alltid orka skratta
Att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
Att lyfta tyngst
Att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
Att leva livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
Slå sig hårt
Och alltid komma igen

Att vara stark är
Att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
Att se ljus i mörkret
Och alltid kämpa
för att nå dit.

Egentligen så vet jag hur mår, för varje dag som går så känner jag mig bara mer och mer vilsen. Vissa dagar funkar skit bra, då går de liksom slå väck alla dessa tankar som invaderar som surriga arga bin i min skalle....Jag vill så mycket, o jag vet att jag kan om jag vill - men orken är borta. Det känns som jag står helt ensam i en mörk gränd som där inte finns en väg ur.  Alla vandrar runt som i ett hjul men min värld står still (men ändå inte) o jag vet att man måste vara stark för åh bryta sig ur denna ångesten. Jag svävar långt åt heeeeeeeelvete ifrån där jag egentligen borde vara.
Mina tankar dom skenar åt alla håll o kanter som dom inte ska, som precis så tänkte jag åh de skulle va skönt o bada så jag tappa upp ett varmt bad med mycke badskum,badsalt, och levande ljus o hade tänkt ligga där o koppla bort allting en halv timme-timme (om jag har tur o ens kan ligga still så länge)....Jag tänkte att de kunde jag behöva för o koppla av, på alla sätt, har sjukt ont i alla mina leder av all ångest o oro. Mjo Efter 5 minuter kom jag på att här orkar jag inte ligga, men hallå det var ju nog lönt o göra de så mysigt o fint...kvaddad i huvudet är jag....totalt... Jag ville ju såå gärna bada, men sen ska jag inte ? Nej då kommer jag på att jag kan ju diska, sen samtidigt som jag diskar så börjar jag med en annan sak o sedan en femte -sen tillbaka till disken, klar sen hittar jag nått annat å pyssla med. bädda sängen som redan är bäddad, men joo ska ändå på och dra till täckena ( MÅSTE VA PERFEKT O FINT JU) Jävla fjant när jag är såhär manisk. Uppe i 7000km/minuten. Jag har varit ren i 9 månader - utan ett återfall Inte ens nån alkohol.OBS!!! trots att jag förlorat båda mina föräldrar. Visst hade jag väl kanske kunnat ta en cider nån gång. men jag har aldrig vatt glad för sprit, varför ska jag då helt plötsligt börja supa nu ?? För att inbilla mig själv att jag skulle må bättre av de? Nej tack, då kan jag lika bra knarka istället.  Mitt drogsug har självklart kommit i perioder men har inte haft så starkt sug mer än att man kunnat slå bort tanken, men idag och igår har det varit så intensivt, igår kväll skrämde det mig hur intensivt och hur ingående djupt det sitter, mina tankar fanns inte där liksom.Shit man!! Well, it WAS close -  But please ... do not underestimate my strength for it. Så länge det bara är en tanke som stannar som en tanke och inte blir till verklighet, nått man går till väga med. Man måste va på sin vakt när man får drogsug, de kommer helt omedvetet när som helst. Det behöver absolut inte ha hänt nått tråkigt eller du har haft en jobbig dag, det finns dagar då jag har haft riktigt bra dagar o mått toppen som suget slukat upp mig .... Men så länge viljan är starkare än suget så vinner du min vän, så kämpa på! De gör jag.

                                  A pease of me die.....

Att kunna förlåta andra människors missgärningar är en befrielse, både för dig själv och för människan som blivit förlåten. Men om man inte kan förlåta och glömma det som hänt så går besvikelsen så småningom över i bitterhet. Och bitterhet är något som verkligen binder en människa. Jag förlåter dig även fast du tog såna beslut som sårat mig enormt mycket och att du strött salt i mina öppna sår många gånger. Men man måste lära sig att förlåta människor, du måste även kunna förlåta dig själv för misstag som du gjort och ångrar dig kraftigt för.
Se det som en läxa, att nu har du gjort det misstaget och fått känna ångesten nästintill strypa dig, ta lärdom av dina misstag istället - Vad kan jag göra annorlunda nästa gång. Trots allt så går det ju inte att vrida tillbaka tiden, för då hade jag gjort det för lääääääänge sen och gjort alla mina misstag annorlunda, men inse fakta. Det är något vi måste leva med.  Älska glömma och förlåta, livets stora gåta.

Jag älskar att älska, men ibland gör det så jävla ont. Det är så svårt att lära sig att man inte får det man vill ha,
det är kanske bättre att leka med elden och bränna sin hand, att älska och förlora än att inte ha älskat alls...
Man kallar det kärlek inte vet vad jag det är, jag upplevde det en gång (tror jag).. Kunde inte sova för alla tanka gick åt min älskade då, som jag sedan förlorade i en överdos. Det pirrade i magen så fort någon pratade om honom eller så fort jag skulle träffa honom, jag bytade kläder tyå tjugo gånger innan jag bestämde mig vad jag skulle ha på mig när vi skulle träffas, jag ville ju alltid vara den finaste han visste och självklart den finaste han såg.... Så fort han tittade på mig så kunde jag inte sluta le...Jag minns första gången jag såg honom, jag blev totalt såld direkt åh jag visste att jag hade träffat världens charmigaste kille, tro mig han var den killen som fick alla människor att le, han fick fick dig alltid att känna dig som den speciellaste tjejen i hans närvaro. Hur dåligt du än mådde så fick han dig alltid att skratta, han fick dig att skratta med mening, så fort jag var med honom så log jag för glatta livet....Han var och är magisk, fast han inte längre finns i livet så ÄR HAN OCH FÖRBLIR MAGISK, Jag kommer aldrig älska någon kille som jag älskar honom...... Inte på den höjden, inte ens i närheten av den nivån. Jag blottade hela själen för honom... Men sen blev jag otroligt sårad enormt många gånger också på grund av hans heroin missbruk som sedan tog hans liv... Jag vet idag att han inte menade att såra mig. För jag vet själv att när du är aktiv heronist så gör du verkligen allt som står i din makt för att få pengar till din nästa dos..Många säger att kärleken till heroinet är starkare än någon annan kärlek, jag har sagt det själv MEN jag vet att vår kärlek var starkare..Jag är själv drogfri idag och har varit ren från heroinet ett bra tag nu tack vare metadonet som jag har på laglig väg. Det blev min  räddning..

12/11-2011 Vår finaste ängel.
Idag är det en mycket tung dag, många tårar ska fällas i detta tomrum som vår
älskade mamma har lämnat efter sig. Saknaden är enorm, tårarna är extremt många.
Minnena finns med oss alla som ett fint minne blott.
Om jag kände min mamma rätt så hade hon en god humor och hade inte velat se oss såhär ledsna, hon vill vi ska ha glada minnen av henne som vi kan le till, men då ställer jag mig frågan hur i hela
friden ska man orka le mitt i denna obalans och misär som man är i. När man förlorat sin mamma,¨
min bästa vän, en mormor, världens finaste människa...Tårarna rinner konstant och hela tiden dyker VARFÖR frågan upp. Som ingen kan svara på. Det är fan inte rättvist mamma. Jag fick bara 25år med min älskade mamma. Du som var så glad att du snart skulle börja jobba igen
Och nästa dag är du död, FY FAAAAAAN jag kan inte beskriva smärtan och du var den starkaste
människan jag träffat, trots alla motgångar så ställde du dig upp igen. Inget kunde bryta ner dig, Trodde jag.. Tills jag förstod att du inte orkade ställa dig upp igen.. Denna hemska sjukdom tog min mamma ifrån mig. Hon hade nu förlorat kampen mot Cansern. Den 12 November 2011 så har Ulla, Min finaste mamma lämnat oss med en svårarbetad sorg. Men i framtiden låt oss då kunna samlas och prata om henne i glada och fina minne, för de skulle hon uppskatta så mycket att vi faktiskt nån gång måste kunna skratta åt hennes sjuka humor. Hon finns med oss och är vår änglavakt.
Det gör bara så ont att allting gick så fort och att hon inte berättade något för oss, eventuellt för att inte göra oss närmaste oroliga. Nej som denna envisa lilla Ulla hon alltid varit kämpade hon mot sjukdomen helt ensam..Kanske hade ett farväl gjort allting lättare?? Inte vet jag och kommer aldrig heller få veta..Nu önskar jag min mamma den frid hon så väl behövde. Nu slipper hon lidandet.
Din "snutta" Veronica, Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

_____________________

När min mamma dog, så trodde jag att jag också skulle gå under totalt. Att jag skulle knarka ihjäl mig. Myndigheter och närstående var så oroliga för dom var säkra på att jag också skulle lämna denna världen i en överdos. Och självklart dog en del av mig den dagen då jag förlorade min bästa vän, min mamma har alltid varit min bästa vän, även många gånger min största ovän för att hon brytt sig för mycket, men det har man ju förstått i efterhand, varför.. Men jag är säker på att min mamma räddade livet på mig och tog mig i handen och hjälpte mig på traven upp igen...Idag mår jag riktigt bra och har metadon så på sätt och vis blev  det min räddning, idag mår jag bättre med mig själv än jag någonsin har gjort...